Då vi inte anser att formalia det viktigaste i denna uppgift har vi inte använt Harvard-systemet vid refereringen, utan noter.
Säkerhet, integritet samt datorbrottslighet
Mobiltelefoni och dagens unga – integritetsfrågor och yttrandefrihetsfrågor
En fråga som vi anser hänger ihop med diskussioner förda både i kapitel 2 och 3 i Baase, men som enligt vår mening inte diskuteras på ett tillfredsställande sätt, är hur ungdomar och barn uppfattar vad som är rätt och riktigt när det gäller till exempel användandet av olika funktioner som finns i de flesta mobiltelefoner idag. Vilka implikationer kan det få på vår rätt till ett privatliv, och hur långt anser ungdomen av idag att man kan gå, när det gäller att publicera material, kort, video och ljud, på andra personer som kanske inte ens vet om att de är filmade eller bandade[1]? Frågan har lite samband med fråga 2.55 i kapitel 2 i Baase och till en liten del också till fråga 3.33 i kapitel 3. Våra egna erfarenhet av de problem som mobiltelefoner kan medföra är att en av oss har en son som när han var 7 år, filmades i duschen i skolan efter gymnastiken av en ”kompis” som sedan visade upp detta för andra på skolan. Så vitt vi vet så publicerades det aldrig på Internet, men det kunde lika gärna ha gjorts.
Hur ska man tackla ett sådant problem? Visserligen finns det lagar som skyddar oss mot ett sådant beteende, men för en 8-så kanske inte detta är så lätt att förstå? Varför får jag inte filma och ta kort när mobilen har dessa funktioner? Detta är ett problem som inte bara barn och ungdomar har, utan även vuxna har svårt att förstå vilka konsekvenser det kan få, om man till exempel publicerar material om sig själv på Internet[2], även om detta inte alls är olagligt. Eller har de förstått, barnen alltså? Är det så som Baase skriver[3], att dagens ungdom har en helt annan syn på integritet och vad som ska anses vara privat, än vi som är något äldre har? Och är det så att vår frihet att fritt yttra oss i ord och bild med mera, kommer att, med utvecklingen bland dagens ungdom, ta en riktning som om några år kommer att få engelsk tabloidpress att framstå som rena söndagsskolan? Redan idag finns det massvis av material utlagt på sidor som till exempel YouTube, där ungdomar själva visar upp sig, eller har blivit filmade i smyg av en kamrat. Just då kanske det inte ses som nått direkt allvarligt, utan mer som en kul grej, men om några år, när man inträder i vuxenvärlden, vill man då att dessa digitala spår ska finnas kvar så lättillgängligt som det idag är? Vi tror inte det.
Kan då strängare straff mot dessa aningslösa ungdomar lösa situationen? Knappast. Vad som behövs tror vi är att föräldrar inser farorna med mobiler och annan utrustning, och ställer sig frågan: Behöver min son eller dotter verkligen ha en telefon med sig jämt? Om man anser detta så anser vi att det ska ställas stora krav på föräldrarna att de verkligen tar sitt ansvar och förklarar för barnen vilka konsekvenser det kan få om man bryter mot lagar eller etiska regler. Och om det ändå skulle bli så, straffa föräldern, inte barnet. Vi tror att det skulle få en mycket större preventiv effekt mot alla typer av övertamp som sker av minderåriga. Om jag inte sköter mig så råkar min mamma eller pappa illa ut. Kanske att detta skulle få bort mycket av alla tråkigheter som sker? Ytterligare något som vi ifrågasätter är om man ska kunna straffa den eller de som tillhandahåller tjänster för att till exempel publicera videor så som YouTube. Vi tror att om det blir en realitet, så kommer det starta en farlig utveckling. Ska man kunna straffa en tillverkare av en kamera som använts vid ett brott? Eller hur långt ska man gå?
Det våldsamma samhället – en konsekvens av videospel och webben?
Denna diskussion har sitt ursprung ur fråga 3.32 i kapitel 3 i Baase. Är det så kallade lättillängliga videovåldet, eller underhållningsvåldet, på Internet och i videospel en stor orsak till att våldet ökar i samhället? Baase menar just detta. Att den nya teknologin har skapat helt nya sätt på vilket barn kan råka ut för illvilliga personer, eller komma över material som är mer eller mindre lämpligt att få tillgång till[4]. Hon menar att tillgängligheten till porr och annat har ökat och att det är mycket lättare idag för unga människor att komma över sådant material. Likaså menar hon att det är svårare att skydda barn från till exempel pedofiler som härjar fritt på Internet, och lurar unga till både det ena och det andra. Och visst har tillgängligheten ökat på olämpligt material. Men ska man skylla det ökade våldet på Internet och videospel? Vi tycker inte. Att censurera bort saker[5] som vi anser vara minde bra, är inte en väg att gå anser vi. Visst skulle detta skydda barnen, men det inkräktar också på våra rättigheter som vuxna människor att själva avgöra vad vi anser vara av intresse att titta eller lyssna på med mera. Då är det bättre att som man idag försöker att göra, filtrera bort olämpligt material för unga ögon[6], eller se till att material som anses mindre lämpligt, publiceras på ett sånt sätt att det blir mycket svårt för ett barn att komma åt materialet. Till exempel genom att man måste registrera sig på något sätt där en kontroll av legaliteten ingår. Detta är säkert något som många skulle anse inkräktar på integriteten, så frågan är inte helt självklar att lösa. Kanske att man i detta fall måste bedöma utifrån moraliska och etiska värderingar, istället för strikt juridiska?
Återigen så vill vi påpeka föräldrarnas eget ansvar. Som ett exempel kan ges Mickes inställning till videospel. Han anser att den åldersmarkering som finns på spelen idag visserligen är bra, och ger en fingervisning om hur mycket våld eller sex det finns i ett spel. Men detta är inget han egentligen bryr sig om när det gäller vilka spel han låter sonen spela. Istället gör han en bedömning av spelet själv genom att spela det, eller sita med när sonen spelar så att han kan förklara vad som egentligen skulle ha hänt i verkligheten om någon fick en kula i bröstet eller något annat. Skillnaden på spel för 16-18 åringar och ett som är till för 3 eller 7 åringar, är mängden av blod. Skillnaden på lego starwars (3 år) och call of duty (18 år) är just det. Båda spelen går ut på att slåss och skjuta och förinta fienden. Malin håller inte med Micke i denna åsikt. Hon menar att det kanske är för att hon är mamma och jag är pappa, men det tror Micke inte är någon skillnad. Många föräldrar tar sig inte tid att sätta sig in i vad spelen handlar om utan går bara på åldersmarkringen. Och varför är videospel så populärt hos barn och ungdomar? Är det inte ett misslyckande hos oss som föräldrar när ett digitalt spel är mer intressant än att umgås med sina päron?
Låst eller öppen källkod?
Detta är en fråga som har ett nära samband med fråga 4.47 i Baase. Frågan är om mjukvaror ska vara fria att kopiera eller inte. I Sverige och även i många andra länder så skyddas ofta mycket av upphovsrättsregler[7] eller patent. Att musik, filmer och mycket annat ska vara skyddat håller vi med om. Detta för att ensamrätten och den ekonomiska fördel detta kan ge, till mångt och mycket är en drivkraft som genererar mycket av det som idag produceras inom dessa branscher. Och vi tror inte att genom att släppa rättigheterna fria att det skulle leda till bättre musik eller bättre filmer. Men så kan fallet vara när det gäller programvaror. Genom att släppa koden och låta alla som vill ha tillgång till den, skulle kunna leda till nya användningsområden, förbättrad programvara och en större tillförlitlighet. Baase diskuterar huruvida alla program ska släppas fria eller inte och menar att om man gör det, så kanske det skulle innebära att program som inte är så användbara för den stora massan, aldrig skulle komma till[8]. Vi vill argumentera emot detta. Istället tror vi att man genom att släppa koden fri, faktiskt kan på ett helt annat sätt skapa nya program, genom att vidareutveckla redan befintlig kod och använda dem på ett helt annat sätt än det kanske från början var tänkt. Det finns många exempel på nya sätt att sälja tjänster runt program som är byggda på öppen källkod, med en mycket god vinstmarginal. Att alla skulle börja koda själva tror vi inte på, utan företag som kan erbjuda service, anpassning av kod med mera skulle kunna få en mycket stark utveckling. Varför betala 150 000 kr för en licens när man kan få ett lika bra program för en spottstyver, och dessutom ha rätten att själv, eller via någon annan, granska koden och se om den verkligen lever upp till den standard man vill ha?
Källförteckning
Baase, Sara (2009) A Gift of Fire – Social, Legal and Ethical Issues for computing and the Internet Third Edition Pearson Prentice Hall
[1] Baase, Sara (2009) sida 63
[2] Baase, Sara (2009) sida 106-107
[3] Baase, Sara (2009) sida 108
[4] Baase, Sara (2009) sida 168-169
[5] Baase Sara (2009) sida 167-171
[6] Baase, Sara (2009) sida 171
[7] Baase, Sara (2009) sida 214-217
[8] Baase, Sara (2009) sida 253-254
//Micke Lidköping vid Vänern
Inlägg
|